Helvetet till vardag

Ibland vill jag kasta alla "mallar" åt skogen. De mallar som säger hur och när. Jag vill vara egoist, jag vill få rå om mig själv. Och tro det eller ej men jag kämpar jämt och ständigt för det. Jag kämpar för att kunna leva en dag, ett par timmar utan att de obehagliga tankarna och ångesten ska få äta upp mig. Jag visar det väldigt sällan utåt och på så vis får jag skylla mig själv över att folk tänker att jag är back on track igen.
Ibland vill jag skrika, gråta i timmar eller bara rymma från verkligheten. Kan ni förstå, jag gick och bar på Tova en hel graviditet, som dessutom inte var helt enkel. Men det gjorde ju inget för jag visste att jag skulle få min belöning, ett underbart liv med min dotter. Jag fick beskedet att hon dött i min mage, på två sekunder brast hela min tillvaro och hela mitt hjärta. Jag fick genomgå en förlossning med vetskapen om att hon inte skulle få finnas kvar efteråt. Jag fick det där magiska ögonblicket när dom la henne på mitt bröst (som givetvis var otrolig lycka) men samtidigt otrolig smärta. Jag fick hålla henne, rå om henne, pussa på henne, snusa i hennes underbara hårsvall. Med vetskapen om att hon fanns där för bara en liten stund. Vi fick två underbara dagar med henne som betydde allt för oss, men den där smärtan går inte att beskriva i ord. Det ständiga hoppet om att hon kanske skulle ge ifrån sig ett skrik, dom hade kanske sett fel. Att inte få ta med sig henne hem, att inte få stråla av ren skär lycka. Att inte stolt få rulla ut med henne i vagnen och visa upp henne för nära och kära, att aldrig få se hennes ögon, höra henne gny eller skrika. Tankarna finns ständigt i mitt huvud, varje dag tänker jag på hur mitt liv hade sett ut med henne här hos oss. Vad vi hade gjort om dagarna, besöken på bvc, lyckan i Johans ögon när han kommer hem från jobb, hennes första skratt. Listan kan göras oändligt lång.

Hur är det meningen att man skall kunna leva vidare, det här kommer alltid finnas kvar. Samtidigt som stunderna när jag numera mår bra är riktigt sköna så blir jag ibland tokig när de dåliga stunderna infinner sig. Jag orkar inte, det är så svårt att kämpa. Det gör så ont i hjärtat varje dag, varje minut. Hon finns inte här och det är det mest orättvisa jag kan tänka mig. Jag förtjänar inte det här, VI gör inte det. Det är ett helvete rent ut sagt! Och varje morgon när jag vaknar så önskar jag och hoppas för några sekunder att allt det som hänt bara är en hemsk mardröm.

Men så är det inte, det här är mitt liv.